Recension: Toy Story 3

You’ve Got A Friend In Me. Det är titeln på ledmotivet i världens bästa animerade film, Toy Story. Titeln på låten är signifikativ för alla de tre filmerna, att vänskap betyder mer än allt. När jag växte upp med Toy Story 1 och 2 betydde detta väldigt mycket för mig. Inte bara att leksakernas charm trollband mig, utan dem fina budskapet med vänskapen mellan Woody och Buzz och att man ska kämpa för det man älskar. Nu på senare dagar finner jag fortfarande de två första filmerna lika charmerande som jag fann dem när jag var yngre, det är bara det att nu upptäcker jag hur genialiska filmerna faktiskt var och är. Jag förbluffas över tanken att Pixar nådde fram till mig lika bra då som nu.

För några dagar sedan var det dags för den tredje filmen i serien, antagligen den filmen som jag har sett fram emot mest någonsin. Det var en surrealistisk känsla att stå på biografen och komma ihåg att man gjorde exakt samma sak som femåring, med samma äventyrliga känsla i magen som man bara får av en Toy Story-film. Tio år är en väldigt lång tid för en ung man som jag, så just det faktumet, att det hade gått så lång tid sen sist var en skön känsla. Man ser hur både gamla som unga går in i biografen och har exakt lika roligt, vilket är något som få kan förutom Pixar, konsten att få alla att skratta.

Historien är en bra och genomtänkt sådan. Andy ska till college. Dåliga nyheter för Woody och gänget med andra ord. En del av leksakerna tycker att de ska försöka rymma för att inte hamna på vinden och andra tycker att de ska stanna med Andy, för att han är deras riktiga ägare och att det ska förbli så. Det slutar med att de hamnar på ett dagis där en ond nalle tvingar dem att bo med de små barnen som behandlar dem dåligt. Snabbt planeras en stor flykt.

Jag var lite orolig över att filmen skulle vara för tillgänglig eller för svår. Det finns nämligen en perfekt balans mellan de båda som är oerhört svårt att träffa, men som Pixar såklart gör. Problemen som kan infinna sig är till exempel att de yngre inte förstår skämten då de kanske riktar sig åt de som har sett de tidigare filmerna, eller att skämten inte alls är refererande till de tidigare filmerna. Pixar fixar detta med bravur och får alla i biosalongen att gapskratta.

Ett annat orosmoment för min del var 3D. Jag gillar inte den tredje dimensionen på bio helt enkelt. Därför var det med en djup suck jag tog på mig glasögonen, en suck som jag snabbt tog tillbaka. Toy Story 3 i har den bästa tekniken när det gäller 3D än så länge. Det kändes mer dynamiskt och planerat än de många spelfilmerna som kommer nu för tiden i 3D. Ett stort fel som många gör är att de konverterar filmerna efteråt till 3D, något som gör att effekterna blir väldigt medelmåttiga. 3D var såklart någonting som Pixar och regissören Lee Unkrich hade tänkt på från början och därför ser vi idag hur Toy Story 3 visar vägen för hur 3D ska användas.

Toy Story 3 är en film som alla kan se, vare sig man är ung, gammal, erfaren leksaksälskare eller plastallergiker. Röstskådespelarna gör som vanligt ett riktigt bra jobb med Tom Hanks i täten och det finns faktiskt ingenting negativt jag har att säga om filmen överhuvudtaget. Det är en fulländad, animerad film.

Betyg: 5/5