Red Dead Redemption • En kärleksförklaring

Jag har alltid gillat västern. Jag var alltid Cowboy på dagis och hade alltid med mig hölstret på skärpet. Det skulle man kunna tro i alla fall, men sådant är inte fallet. Jag har aldrig gillat Cowboys och Indianer mer än någon annan unge i den åldern, men så fort jag läser en text om Red Dead Redemption så vill folk få en att tro, att just deras band till denna genre är större än ditt. Exakt samma sak hände när Ghostbusters-spelet släpptes. Då skrev om sina minnen med filmerna från åttiotalet som om de skulle vara så himla speciella, och missförstå mig rätt här, alla har rätt till att berätta om sina kärleksfulla barndomsminnen om någonting, men ibland kan det gå till överdrift. Folk skriver hur de alltid hade hatten med sig på dagis, eller hur de hade hela Ghostbusters-utrustningen på sig var och varannan dag när de var små. Som om detta stämmer liksom, skulle inte tro det.

Call of Duty och allt därtill

Jag vet inte vad jag ska tro om Call of Duty längre. Den här grejen med Infinity Ward och Activision orkar jag knappt gå in på. Jag menar, hur kan Activision, en av världens mest respekterade och framgångrika utvecklare på riktigt vara så omoraliska som dem faktiskt var? Det är för mig helt oklart. Jag förstår inte den mentalitet de måste ha borta hos Activision. Här gör Infinity Ward världens största spel någonsin (försäljningsmässigt) och så blir dem, ursäkta ordspråket, totalt tagna i rumpan. Jag tycker att det är oproffsigt, och verkligen inte okej. Sedan att Activision hade förhandlingar med Bungie under den här tiden är en annan femma.

E3 2010 • Toppar och floppar

Den här veckan som gått har varit fullspäckad med presskonferenser, trailers, intervjuer och texter från E3, Electonic Entertainment Expo. Jag har precis som många av er stannat upp varje kväll och natt för att följa alla presskonferenser live via olika superbra streams. Det här året handlade allting om rörelsekontroller, någonting som jag är måttligt intresserad av, även fast jag tycker att det är kul att teknologin växer fram. Jag gillar att se nya spel använda teknologin på ett roligt och nytt sätt som gör att alla kan ha roligt med en konsol i hemmet. Problemet med årets E3 var bara att allting handlande om detta. nästan precis allt.

Gabe Newell skulle utannonsera en stor överraskning var det sagt. Vad var överraskningen? Jo, att Portal 2 kommer till PS3, och att det tydligen ska vara ett bättre spel på den plattformen. Snacka om ljummet, när hela världen stannade och hoppades på Half-Life 3. Extremt tråkigt, och något Half-Life 3 kommer vi nog inte att få se på minst ett och ett halvt år, då Valve hade utannonserat det redan, om det hade varit på gång inom en snar framtid. Sonys presskonferens var näst bäst efter Nintendos, det visar verkligen hur låg nivån var i år, då Nintendo var dem enda som faktiskt redan hade teknologin och koncentrerade sig på spelen, och Nintendo 3DS såklart.

Lite tankar om Alan Wake

Jag plockar upp en sida av ett manuskript som jag hittar på marken. Där står det att jag blir anfallen av en galen motorsågsman. Det står att jag äntligen hittar lugnet under en lampa, men då hör motorsågen. Jag vet inte om du riktigt förstår vad jag skriver här, men detta är riktigt läskigt. Om man går runt i en kall, mörk och överhuvudtaget ogästvänlig skog, där det blåser riktigt illa, då är detta riktigt hemskt. Riktigt läskigt.

Jag pratar såklart om Alan Wake. Ett spel som släpptes ungefär en vecka innan Red Dead Redemption. Man kan undra lite hur Remedy tänkte där.Jag förstår om Remedy anser att Red Dead Redemption och Alan Wake inte tävlar om samma publik, men herrejesus, hur målgruppsinriktad får man vara? De flesta ”hardcore gamers” kommer att köpa något av dem, och antagligen välja, då den mer seriöse gamern oftast är student och har relativt lite pengar. Så då går min fråga ut igen, hur tänkte ni Remedy?

Alldeles för mycket spel

Har ni någonsin funnit er i en situation, där ni känt att ni inte riktigt har tid för allting. Att ni inte har givits nog med tid på denna jord, för att göra det ni vill? Det har jag, och nej, detta är ingen blogg om livet. Detta är en blogg om alla spel jag vill spela, som jag knappt får tid för att spela, egentligen. Detta är en sammanfattning av spelen som jag helst av allt sätter mig ner och spelar just nu:

Resident Evil 5

Jag älskade verkligen Resident Evil 5. Det var verkligen över mina förväntningar. Här är en text som jag skrev efter att ha spelat ungefär halva spelet:

Jag och min bror har tagit rollerna över den snygge Sheva och den muskelöse Redfield. Efter år av väntan var Resident Evil 5 äntligen här. Jag gillade inte demot särskilt mycket. Det funkade, men det kändes konstigt, lite segt kanske. Det hela börjar sådär, en demobana. Inte alls så värst kul. Men ju längre in i spelet man kommer, desto mer coola och större fiender möter man. Vapenarsenalen ökar brutalt hela tiden. Ett av de mest skräckinjagande momenten är när man finner sig fast på en balkong med 20 stycken afrikanska bybor, med tomma hylsor liggandes på backen, men inga skott kvar i magasinet.