För två år sedan kom Håkan Hellströms senaste album För sent för Edelweiss. Ett album som var utmärkt på alla sätt och vis. För tio år sedan kom Hellströms första album Känn ingen sorg för mig Göteborg, där han helt och hållet ändrade på Sveriges popscen som vi har idag. Om drygt en månad kommer hans nya album Två steg från Paradise där Håkan ska visa ytterligare en sida i sitt breda register. Albumet ska tydligen vara som en blandning av Ett Kolikbarns bekännelser och låten Klubbland.

Om man bokar hans kommande album på till exempel CDON.se så får man det signerat, allt för ynka 149 kronor, något jag verkligen inte tänker tacka nej till.

You’ve Got A Friend In Me. Det är titeln på ledmotivet i världens bästa animerade film, Toy Story. Titeln på låten är signifikativ för alla de tre filmerna, att vänskap betyder mer än allt. När jag växte upp med Toy Story 1 och 2 betydde detta väldigt mycket för mig. Inte bara att leksakernas charm trollband mig, utan dem fina budskapet med vänskapen mellan Woody och Buzz och att man ska kämpa för det man älskar. Nu på senare dagar finner jag fortfarande de två första filmerna lika charmerande som jag fann dem när jag var yngre, det är bara det att nu upptäcker jag hur genialiska filmerna faktiskt var och är. Jag förbluffas över tanken att Pixar nådde fram till mig lika bra då som nu.

För några dagar sedan var det dags för den tredje filmen i serien, antagligen den filmen som jag har sett fram emot mest någonsin. Det var en surrealistisk känsla att stå på biografen och komma ihåg att man gjorde exakt samma sak som femåring, med samma äventyrliga känsla i magen som man bara får av en Toy Story-film. Tio år är en väldigt lång tid för en ung man som jag, så just det faktumet, att det hade gått så lång tid sen sist var en skön känsla. Man ser hur både gamla som unga går in i biografen och har exakt lika roligt, vilket är något som få kan förutom Pixar, konsten att få alla att skratta.

Historien är en bra och genomtänkt sådan. Andy ska till college. Dåliga nyheter för Woody och gänget med andra ord. En del av leksakerna tycker att de ska försöka rymma för att inte hamna på vinden och andra tycker att de ska stanna med Andy, för att han är deras riktiga ägare och att det ska förbli så. Det slutar med att de hamnar på ett dagis där en ond nalle tvingar dem att bo med de små barnen som behandlar dem dåligt. Snabbt planeras en stor flykt.

Jag var lite orolig över att filmen skulle vara för tillgänglig eller för svår. Det finns nämligen en perfekt balans mellan de båda som är oerhört svårt att träffa, men som Pixar såklart gör. Problemen som kan infinna sig är till exempel att de yngre inte förstår skämten då de kanske riktar sig åt de som har sett de tidigare filmerna, eller att skämten inte alls är refererande till de tidigare filmerna. Pixar fixar detta med bravur och får alla i biosalongen att gapskratta.

Ett annat orosmoment för min del var 3D. Jag gillar inte den tredje dimensionen på bio helt enkelt. Därför var det med en djup suck jag tog på mig glasögonen, en suck som jag snabbt tog tillbaka. Toy Story 3 i har den bästa tekniken när det gäller 3D än så länge. Det kändes mer dynamiskt och planerat än de många spelfilmerna som kommer nu för tiden i 3D. Ett stort fel som många gör är att de konverterar filmerna efteråt till 3D, något som gör att effekterna blir väldigt medelmåttiga. 3D var såklart någonting som Pixar och regissören Lee Unkrich hade tänkt på från början och därför ser vi idag hur Toy Story 3 visar vägen för hur 3D ska användas.

Toy Story 3 är en film som alla kan se, vare sig man är ung, gammal, erfaren leksaksälskare eller plastallergiker. Röstskådespelarna gör som vanligt ett riktigt bra jobb med Tom Hanks i täten och det finns faktiskt ingenting negativt jag har att säga om filmen överhuvudtaget. Det är en fulländad, animerad film.

Betyg: 5/5

Brooklyn’s Finest handlar om hur tre polisers öden sammanvävs till ett slut som vi så många gånger har sett förr. Det börjar bli lite för många likadana filmer nu känner jag. Filmer som byggs upp på samma sätt och avslutas på samma sätt. Egentligen gillar jag drama-thrillers om väldigt olika poliser vars öden lutar åt olika håll, men i den här filmen regisserad av Antoine Faqua, som tidigare har gjort Shooter, Training Day och Tears of the Sun, är det inte alls berättat på ett tillräckligt skickligt sätt.

Filmens första Brooklyn-polis heter Eddie (Richard Gere). En gammal veteran som bara har en vecka kvar till pensionen. Han kunde inte bry sig mindre om att göra sitt jobb, men fortsätter ändå, även när han får höra att han ska få träna nykomlingar, något han verkligen inte tycker är kul. Sedan har vi Sal (Ethan Hawke), en man i polisstyrkan som desperat försöker ta hand om sin familj, med en gravid och sjuk fru samt flera barn. Hans största mål är att flytta från deras hus då möglet i väggarna ger hans fru svår astma. Den tredje och sista polisen kallas för Tango (Don Cheadle), en infiltratör i Brooklyns hårda, undre värld. Han kämpar varje dag för att bli en riktig polis, då han inte klarar av den undre världen som han befinner sig i.

De tres historier är otroligt tråkiga och gamla. Man har sett allting förut, det mest lyckade exemplet har vi i The Departed, där Leonardo DiCaprio, Matt Damon och Jack Nicholson spelar huvudrollerna. Den filmen skiljer sig en hel del från Brooklyn’s Finest, men består ändå av samma grundprincip. Tre män med helt olika syner på livet som krockar i en kolossal och explosionsartad sammanvävning.

För mig är storyn alldeles för tunn. Det finns inget djup i karaktärerna då man inte riktigt kan sympatisera med dem på samma sätt man skulle vilja. Skådespeleriet är bra, det är det. Det är i storyn som den här filmen verkligen faller. Jag skulle vilja att den klipptes ned en hel del då tempot för mig är alldeles för segt. När man ser på filmen känns det ibland som man står och trampar i lera men inte kommer någon vart. Filmen i sig är helt okej. Brooklyn presenteras på ett mörkt och snyggt sätt, vilket skapar en rätt bra stämning rätt igenom.

Jag var relativt besviken efter filmen. Jag ville ha en hårdkokt polisfilm i stil med We Own the Night, men fick en seg och ganska tråkig film som skulle mått gott av att klippas till ordentligt. På grund av att storyn är så pass återanvänd i Hollywood så var filmen alldeles för lång och händelsefattig för att få grepp om mitt intresse.

Betyg: 2 av 5

Star Wars. Det finns inte så mycket att säga. Det finns få filmer som har haft så stor inverkan på en hel civilisations sätt att se på film som Star Wars-sagan har haft. När George Lucas gjorde den första filmen, Episod IV, 1977 så tappade hela världen hakan. Det var (nu var inte jag född, men jag kan tänka mig) någonting som ingen hade stött på förut. En fantasi som ingen hade gjort till film ännu.

Det finns som sagt inte så mycket att säga egentligen, än hur mycket jag älskar Star Wars-filmerna, och hur jag blev fascinerad som barn av filmerna som då var hur häftiga som helst. En ikonisk protagonist i form av Luke Skywalker, och en ikonisk antagonist i form av den välkända Darth Vader. Om du inte har sett dessa fantastiska sex filmer så vill jag att du släpper allt du har i händerna och springer till närmaste butik och köper dig en samling filmhistoria.

Många säger att det bara är värt att se de äldre filmerna (Ep. 4-6), detta tycker jag inte stämmer alls. De tre senare filmerna är också dem hur bra som helst och tillför till storyn på ett underbart sätt. Klart de tre första är bättre, det är dem verkligen, men inte fasen ska man skippa de tre senare för det, det skulle vara otroligt idiotiskt.

Jag gillade Joaquin Phoenix som skådespelare. Han hade framtiden för sig och oerhört skicklig med skådespelarinsatser som i M. Night Shyamalans Signs, eller varför inte i Gladiator, där han spelar den naiva sonen som gör allt för att ärva sin fars imperium. Han var verkligen hur bra som helst. Du kanske märker att jag pratar i ”då-tid”. Hösten 2008 meddelade Joaquin Phoenix att han pensionerat sig från skådespeleriet och tagit sig på musikbranschen i form av hip-hop.

I’m Still Here handlar om Joaquins beslut, och året som följde. Den handlar om hur en framgångsrik skådespelare helt plötsligt bara bestämmer sig för att inte göra det han är bra och älskad för längre. Som en konstnär som vägrar måla mer.

Filmen är regisserad av den oerhört respekterade skådespelaren Casey Affleck, som gjort massor med bra prestationer dem senaste åren. The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford är väl den som sticker ut mest. En film som är fantastiskt gjord på alla sätt och vis. Casey Affleck är också aktuell med filmen The Killer Inside Me som inte har haft premiär i Sverige än, och där det mesta lutar åt en release direkt på DVD/BD.

Jag tror på I’m Still Here som dokumentär. Jag är intresserad över hur det gick till när Joaquin tog beslutet, vilket jag är säker på att man kommer att få reda på. Mycket lutar åt att detta kommer att bli en riktigt bra dokumentär. Speciellt när Casey Affleck står vid styrspakarna.

Todd Phillips som förra året stod för en av de roligaste filmerna någonsin, The Hangover har snart premiär med sin nya film Due Date. Filmen handlar om två annorlunda kompanjoner som beger sig ut på roadtrip tillsammans. Peter Highman (Robert Downey Jr.) försöker hinna hem till sitt barns födelse, men blir övertalad av Ethan Tremblat (Jack Galifianakis) att köra bil över hela kontinenten istället för att ta ett flyg. En resa som inte riktigt verkar komma att gå enligt planerna.

Filmen verkar hur rolig som helst, och jag bara älskar Robert Downey Jr, som jag alltid har velat se i en superrolig komedi i stil med The Hangover. Nu får han chansen i Due Date och resultatet kommer bli fantastiskt. Jag älskar humorn, jag älskar skådespelarna och jag älskar USA. Awesome!

Sony har nu officiellt visat upp Resistance 3. Det har ryktats om spelet länge, och det har till och med funnits stora ”billboards” i USA med spelet på, av någon anledning. Sony berättar inte särskilt mycket, men det vi vet är att vi får slåss mot Chimaera igen.

P.s. Nu när Gamescom är igång så väller spelnyheterna in. Då detta inte är en renodlad nyhetssajt så kommer jag bara välja ut de hetaste nyheterna att skriva om.

Nu har Sony meddelat i ett officiellt pressmeddelande att Rooney Mara (Terror på Elm Street, Youth in Revolt) är klar för att spela rollen som Lisbeth Salander i filmen The Girl With The Dragon Tattoo. Ett mycket intressant val som väldigt få har kunnat förutse. En anledning man kan tänka sig är att Mara är med i David Finchers kommande film om Facebook, The Social Network. Filmen har två planerade efterföljare, men alla tre filmer kommer inte att spelas in samtidigt enligt Fincher. The Girl With The Dragon Tattoo har premiär den 21 december, 2011.

Källa: Collider.com

Ben Afflecks kommande film The Town verkar komma att bli otroligt bra, så jag måste bara slå ett slag för filmen här på bloggen. Filmen verkar ha en riktigt bra handling och skådespelarlistan är enligt mig i världsklass, där vi bland annat får Jon Hamm i en av hans första stora roller sedan han totalt skakade om serie-världen med sin sjukliga prestation som Don Draper i Mad Men. Den officiella synopsisen hittar ni här nedanför:

”Doug MacRay (Ben Affleck) är en brottsling utan ånger, en ledare av ett gäng hänsynslösa bankrånare som skryter med att stjäla det de vill ha och komma undan med det. Utan några egentliga relationer att bry sig om behöver Doug aldrig vara rädd för att förlora någon nära person.

Men allt det förändras vid gängets senaste jobb, när de tar en gisslan – bankchefen Claire Keesey (Rebecca Hall). Även om de lät henne gå utan att skada henne, så är hon nervöst medveten om att de vet vem hon är och var hon bor.Men hon slutar att vara på sin vakt när hon träffar en försynt och charmig man som heter Doug.. omedveten om att det är samme man som bara dagar innan har terroriserat henne. Den omedelbara attraktionen mellan dem utvecklas snart till en passionerad förälskelse som hotar att ta dem båda nedför en farlig, och kanske dödlig, stig… ”